Vera Ljunggrens distinkta visuella värld växer fram ur en lekfull, närmast naiv nyfikenhet kring existensens skymningslandskap. Uggla, Palm, Krabba – titlar som följer bildbokens logik samtidigt som de öppnar mot något mer suggestivt. De brutna, kala trädstammarna i målningslandskapen böjer sig i krusiduller, som om naturen själv uttrycker ett sinnestillstånd snarare än att fungera som motiv.

I Feber tycks den eldigt gula trädet ta sig fram på en stam lik en liten fot, genom ett lika glödande landskap. Kanske kan detta läsas som en sorts poetik – dessa målningsvärldar frammanar feberdrömmen. Trots den listiga värmen som åtföljer deras barnsliga enkelhet präglas verken av en viss oro: djuret i samma namngivna målning ser ut att dö eller vara fällt, med kusligt mänsklig, blek hud; Pelargård är, trots sin inbjudande titel, brutal i sin ödesmättade skönhet; och omfamningen i Embrace är stel och reserverad – en vänd kind, ett spöklikt genomskinligt ansikte, en kroppssilhuett.