De lutar, drar och svävar på gränsen till kollaps – kroppar som känns innan de förstås, där tanken kommer efter impulsen och minnet saknar en tydlig berättelse. Huvudlösa och utan centrum förskjuter Sally von Rosens bronsskulpturer fokus från identitet och kontroll till instinkt, tyngd och bäring, likt drömlika gestalter som agerar snarare än representerar. Balansen omförhandlas ständigt; skönheten uppstår i förvrängningen, i det skeva och sårbara. Titlar som Coccyx, Rebirth Machine, Statue och On Three Legs fungerar som tysta sprickor i språket och pekar mot ett tillstånd där organiskt och mekaniskt, kraft och skörhet, stabilitet och obalans samexisterar. Här kommer orienteringen inte ur visshet utan ur prövande – ur att fortsätta röra sig trots tvivel.