Hans Wigerts konst samlar varsamt intryck till bilder som är både kärva och ömsinta. Han undviker etiketter, men rör sig mellan naturmystik, melankoli och realism. Motiven hämtas ur Norrland, sagor, legender och minnen; människan framträder ofta naken, utsatt och samtidigt stark. Barndomens förlust och faderns flygolyckor bildar ett existentiellt mörker där konsten blir besvärjelse. I Norrland fann han sitt “sjunkna Atlantis” och ett livslångt bildförråd. Wigert var en iakttagare snarare än teoretiker – målningen börjar i att se: ljusskiften, naturens små förändringar. Ur detta växer ett lågmält, tidlöst måleri där gränsen mellan yttre verklighet och inre bilder löses upp. Hans verk kräver inga förkunskaper, bara nyfikenhet på livet.