Golvet i skjulet är gjort av tätt sammanpressade citronhalvor.

Var det ett verkligt rum, eller något jag fått berättat? Dörrar och fönster smälter långsamt in i väggarna, eller det som först verkade vara väggar – en gräns som skimrar svagt av ett ljus jag trodde kom utifrån. Först försvinner den lilla vänstra fönsterramen, sedan sprider sig upplösningen, tills bara en tunn glimt markerar där dörren nyss fanns. När öppningarna är borta går det inte längre att kalla det väggar. Det blågröna stirrar tillbaka; ljuset tycks komma inifrån, och det blågröna är överallt. Jag känner inte längre mina händer, kan inte andas. Jag är nu denna kroppshålas inre.

*Fri översättning av Hans Aderssons text från utställningen.