I dessa verk återvänder Bille till barndomsminnen från Bohusläns skärgård, där havet skildras som metafor för det okända. Utställningen genomsyras av marina inslag – snäckor och havstulpaner – som smyckar figurerna och skyddar deras sårbarhet. Måleriet och teckningen är centrala, och i både teckningar och skulptur finns en gemensam taktil känsla och närkontakt mellan verk och betraktare. Porträtten rör sig mellan identiteter och uttrycker undran, oro, trötthet och glädje.